jag har aldrig haft bra självförtroende, aldrig någonsin! Har som aldrig kännt mig bra på något alls, och i skolan när vi skulle skriva saker vi var bra på, och saker vi var dåliga på, kom jag oftast bara på de dåliga sakerna. Jag har alltid haft lägst tankar om mig själv och aldrig förstått varför folk varit omkring mig och alltid hållt mig i bakgrunden för rädslan att synas, och bara brytt mig i vad andra tyckt och tänkt om mig, jag kommer nog alltid ha dåligt självförtroende och jag undrar om jag någonsin kommer kunna älska mig själv. Men jag vet att jag har blivit bättre, och vågar tro på att jag ändå kan göra saker rätt. Jag kan typ inte ta dålig kritik för jag tar åt mig hundra gågner mer än vad jag egentligen är meningen att göra, eller negativ kommentar and so on, så istället vänder jag taggarna utåt.Och det vet jag om, och vet också om varför.

 

I skolan var jag alltid den som inte brydde mig mycket alls, kom på lektionerna men vem orkar angagera sig typ? Orkade inte plugga, var bara oseriös och gled genom gymnasiet ungefär, gjorde absolut inte mer än nödvändigt, för så har de alltid varit! jag ville inte heller försöka och klara mer än G på mina prov och i mina betyg, för jag var inte den personen, och om jag skulle misslyckas efter allt kämpande hade jag bara brutit ihop. Så istället accepterade jag bara att jag var den där tröga tjejen som klarar sig precis. Istället för att försöka och ändå se mig själv misslyckas framför alla gång på gång. Dock hade jag nog jobbigt att bara klara mina Gn också. Låter så svagt och sjukt nu när jag tänker tillbaka på det, att jag skulle kämpat. Alla hade nog väldigt låga förhoppningar på mig, dom störde sig nog också på mig. att jag inte var klar med uppgifter i tid, kom i tid på lektionerna eller var där överhuvudtaget. Jag festade bara och gjorde roligheter hela dagarna medans resten satt hemma och pluggade röven av sig. De störde nog mina klasskompisar. Dem trodde väl att jag idag fortfarande skulle vara den där personen som bara festar och glider genom livet på en räkmacka och aldrig skaffar sig ett jobb eller riktigt liv.

 

Jag tror inte dem såg mig som tjejen som fick heltidsjobb direkt efter skolan och tjänade bra & egna pengar. Och fortfarande levde mitt roliga liv jag alltid levt och fick vara med dom människorna jag ville vara med. Som sen bestämmer sig för att hon vill prova nå nytt , och bo på något annat ställe, lämnar allt bakom sig och flyttar till göteborg, får både jobb och lägenhet. Har skaffat egen hund och fått ihop ett eget hem och eget liv hära. Det känns ganska bra faktiskt, och är en del stolt över mig själv. för har klarat det jag ville, har nått de mål jag satte upp för mig själv. Och de har varit jobbigt å lämnat alla och vara ifrån dem jag älskar, men vi är bara ett samtal bort. Jag vill sätta upp nya mål för mig själv hela tiden, ha något att satsa på och sträva efter. Men samtidigt vill jag se vart dagarna tar mig. Vi har bara ett liv att leva. man vill spela alla kort rätt. du kan aldirg veta vad som väntar om du inte har en plan, men även då. blir du alltid förvånad! Jag vill inte förvänta mig för mycket, för då blir man alltid besviken, MEN jag tänker alltid "det löser sig" och det gör de oftast för mig, i slutändan. För när man ändå varit långt ner på botten och klättrat upp många gånger, så vet man att man klarar det mesta och alltid när man tror att man aldrig mer kommer känna sig glad igen eller aldrig mer kommer få skratta eller le igen, så förvånas man att man gör det ändå, VARJE GÅNG.